Ett psykfalls dagbok

Vet att min psyksyster ibland beskrivit sitt liv som en kos dagbok. Först tänkte jag att mitt också blivit så. Men ju mer jag funderar så ser jag att det inte stämmer...

Den där kon i dagboken verkar ändå ha återkommande aktiviteter i sin vardag, en rutin. "Vaknade. Åt lite hö. Två strån som fanns kvar. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Tittade på Örnsvart. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Regnar ute. Blir mjölkad. Det känns ju rätt skönt. Så mockade dom. Fick mat. Åt. Blev mjölkad. Åt. Somnade." Nån sån rutin har inte jag. Det finns ingen förutsägbarhet i vad som kommer hända under dagen. Kommer jag ta mej ur pyjamasen, kommer jag äta någon mat eller bara riskakor, kommer jag gå till jobbet eller i alla fall utanför dörren, kommer jag våga svara om telefonen ringer, kommer jag träffa vännen som vi planerat eller kommer jag avboka, kommer jag vara glad åt att träffa min T när han kommer hem efter jobbet, kommer jag kunna somna när lampan släcks? Vissa dagar funkar flera stycken av dessa grejer, andra inte en enda.

Kon i dagboken verkar också vara hyffsat tillfreds med sin tillvaro. Det är inte jag. Jag hatar varenda stund i pyjamasen, jag hatar väggarna här hemma, jag hatar tomheten i huvudet. I de stunder när all min sanning är att jag inte är kapabel till något överhuvudtaget kommer paniken. Paniken över att behöva vara jag, att inte kunna krypa ur kroppen och slippa vara den här menlösa människan. Nej, då är jag inte tillfreds. Men de stunder när jag ändå orkar ligga hos min T och hans hand på min panna inte tynger mej utan svalkar och befriar, då är jag tillfreds.

Jag tror inte att jag duschat sedan påskafton, men jag vet inte säkert.

...