Den lilla farbrorn i mej

Igår på terapin fick jag göra en guidad visualisering. Medan jag blundade och slappnade av berättade terapeuten och jag fick leva mej in. Ibland stannade hon berättelsen och ställde frågor till mej... Kan du beskriva hur det ser ut? Vad händer sen? Beskriv personen du ser, är det något du vill fråga personen?

I visualiseringen träffade jag en liten farbror. Han bodde i en ensligt belägen stuga, bara han och katten. När jag knackade på dörren ville han först inte släppa in mej, han gläntade ängsligt på dörren och såg misstänksamt på mej. Till slut kunde han ändå komma ut och sitta på förstukvisten med mej en stund. Han sa inte så mycket, satt mest och täljde på något. Det gick inte att se vad det skulle bli och farbrorn visste nog inte själv heller- Han bara täljde på måfå. När farbrorn efter en stund kände sig säkrare kunde jag få följa med in i huset. Där var tyst och mörkt, trots att det var strålande solig sommar utanför. Det luktade lite instängt. Katten kom nyfiket fram och hälsade. Det var gula trädörrar i hallen och knarrande brädgolv. Vi gick in i vardagsrummet. Vi sa inte mycket till varandra utan jag gick mest och såg mej omkring. Tittade på gamla foton uppställda i ramar, lessna krukväxter, en kvarglömd advenstsljusstake. Dammigt. mörkt. ensamt. Efter en liten stund fick jag säga till farbrorn att jag skulle gå igen men frågade om jag kunde få komma tillbaka en annan gång. Han såg inte glad ut, men sa att nästa gång skulle han slå på kaffe till mej.

Efteråt berättade terapeuten att vi har många olika delpersonligheter i oss. I vanliga fall brukar jag till exempel ha en duktig flicka ganska framträdande i mej. Men just nu är det den här farbrorn som ta störst plats. Han är liten, ensam (förutom katten), ängslig och bor i ett mörkt, dammigt, bortglömt hus. Solljuset når inte in till honom. Han vill inte prata och berätta så mycket för mej än, eftersom han är lite orolig. Det kändes helt klockrent. Jag kände mej så besläktad med farbrorn. Det pågår mycket fint omkring mej men det når inte riktigt in i mej. Dammet på fönstrena stänger ute solen. Men det finns viktiga ljuspunkter, sa terapeuten. Farbrorn är inte helt ensam, det finns i alla fall en katt som är mjuk och fin. Och även om inte farbrorn säger så mycket så sitter han och täljer, han skapar på måfå, söker sig fram utan att veta vad resultatet ska bli. Det finns en skapande process i mej som söker mej fram till ett friskare liv. Jag vet inte alls hur det kommer bli eller hur det ska gå till, men jag trevar mej fram och försöker. Och även om farbrorn inte ser glad ut över att jag vill komma tillbaka så tänker han ändå att han vill bjuda mej på kaffe. Även om mina känslor är satta ur spel så har jag tankar. Och i tankarna finns ett frö till en vilja.

Detta verkar såklart jätteflummigt och konstigt. Men det hjälpte mej verkligen att förstå mej själv bättre, sätta ord på saker och beskriva i bilder. Jag fattade tycke för farbrorn. Jag ska inte göra honom besviken, inte låta honom vara ensam för länge. Jag vill lära känna honom lite bättre.

Popcorn är lunch.

Ett psykfalls dagbok

Vet att min psyksyster ibland beskrivit sitt liv som en kos dagbok. Först tänkte jag att mitt också blivit så. Men ju mer jag funderar så ser jag att det inte stämmer...

Den där kon i dagboken verkar ändå ha återkommande aktiviteter i sin vardag, en rutin. "Vaknade. Åt lite hö. Två strån som fanns kvar. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Tittade på Örnsvart. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Regnar ute. Blir mjölkad. Det känns ju rätt skönt. Så mockade dom. Fick mat. Åt. Blev mjölkad. Åt. Somnade." Nån sån rutin har inte jag. Det finns ingen förutsägbarhet i vad som kommer hända under dagen. Kommer jag ta mej ur pyjamasen, kommer jag äta någon mat eller bara riskakor, kommer jag gå till jobbet eller i alla fall utanför dörren, kommer jag våga svara om telefonen ringer, kommer jag träffa vännen som vi planerat eller kommer jag avboka, kommer jag vara glad åt att träffa min T när han kommer hem efter jobbet, kommer jag kunna somna när lampan släcks? Vissa dagar funkar flera stycken av dessa grejer, andra inte en enda.

Kon i dagboken verkar också vara hyffsat tillfreds med sin tillvaro. Det är inte jag. Jag hatar varenda stund i pyjamasen, jag hatar väggarna här hemma, jag hatar tomheten i huvudet. I de stunder när all min sanning är att jag inte är kapabel till något överhuvudtaget kommer paniken. Paniken över att behöva vara jag, att inte kunna krypa ur kroppen och slippa vara den här menlösa människan. Nej, då är jag inte tillfreds. Men de stunder när jag ändå orkar ligga hos min T och hans hand på min panna inte tynger mej utan svalkar och befriar, då är jag tillfreds.

Jag tror inte att jag duschat sedan påskafton, men jag vet inte säkert.

...